Omtentamen.
Jag vet att jag har misslyckats tidigare. Jag vet om att jag måste ta den nu eller sedan – jag vill ha min examen, jag vill inte studera för alltid.
Jag vet att jag kan men att jag för att klara det måste lägga mycket tid. Jag tycker det är intressant men det är tungt. Det saknas struktur.
Misslyckas jag igen känns den tiden jag lagt bortkastad. Struntar jag i att plugga kan jag alltid skylla på att jag inte la tillräckligt med tid. Jag kommer aldrig behöva konfrontera att det är så svårt.
Som att simma i sirap. Börjar lösa ett tentatal, försöker förstå ett begrepp, läsa ett kapitel men det står mig tusen åter, allesammans inlindade i varann och kunskap jag borde förvärvat mig tidigare. Ibland i tidigare kurser, ibland mer diffust. Kanske i ett tidigare liv?
Jag måste våga satsa, lägga hela dagar på att läsa, räkna, fundera, slå upp, leta information, formulera, memorea. Förstå. Det känns hopplöst men det är den enda vägen. Framåt. Genom. Men tillräckligt hög hastighet. Utåt. In i dimman med förhoppning om att resultatet finns på andra sidan. Inte ignorera att tentan kommer. Känna stressen. Veta att jag kan. Om jag vågar lägga tillräckligt med tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar